jenn

food4fit

Annons

Vardagsmotion med barnen.

Jag sprang milen i lördags, har inte sprungit den sedan förra sensommaren och då landade jag på personbästa med 54 min. Nu 4 kilo tyngre och inte sprungit sedan höstas så blev det 59 min, inte helt nöjd men helt förståeligt. Kroppen var helt färdig dagarna efter, som om jag sprungit ett maraton och nu har det känts som en förkylning vill bryta ut. Denna vecka har därav blivit lugn på träningsfronten och då jag har barnen så har jag försökt lägga in vardagsmotion istället. Jag testade cykla till jobb både torsdag och fredag morgon, det är totalt 1,5 mil / dag och jag har varit tvungen att duscha när jag kommit till jobb. Sen efter dagishämtning har det blivit obligatoriska lekplatsbesök där vi spelat boll och rört på oss. I torsdags var första familjegympa utomhus med Friskis och Svettis, nere vi Ribban stranden. Det blev en rask promenad dit med vagnen, vi var sent på det och hann bara med en kort stunds jympa sen gick vi till lekplatsen där. De satte dock igång med ett jympapass till och eftersom det är utomhus så är det öppet för alla, vi parkerade då vagnen där vid sidan och sen hängde vi med i rörelserna som instruktören visade. Milian tyckte det var roligt och hängde med i alla rörelser och armhävningarna försökte han sig på. Han imponerade faktiskt på mig när han stod i hel planka! Vi studsade rundor där och efter 25 min så traskade vi hem, den dagen blev det kvällsmat klockan 19 pga gympapassen och sen somnade vi gott alla 3.

   
    
 
Nu på sommaren är det mycket enklare att vara aktiv med barnen och mycket roligare dessutom. Vi kommer vara ute så många timmar av dygnet vi kan och lekplats varje dag är givet. Sen fyller vi tiden med promenader till och från nya lekplatser och så stranden så klart. När jag sen känner mig mer kry i kroppen så ska jag fortsätta med mina pass där hemma för att hålla igång styrketräningen. 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Klättring för första gången! 

Jag har några utmaningar och mål inom träningen och ett aktivt liv som jag vill testa på att göra och idag fick jag äntligen prova klättring för första gången! Jag är faktiskt höjdrädd och har aldrig klättrat på en vägg överhuvudtaget men jag är också väldigt impulsiv så bokar jag väl upp mig innan jag reflekterar kring vad jag ska göra, då backar jag aldrig ur. Jobbigt envis kan jag vara…

Jag kände mig trygg med Frederik som coach, han hade förvisso inte klättrat på 2 år men han har bra erfarenhet sedan tidigare på att klättra själva och jag litade på att ha honom som rephållare. Det blev en lite snabb genomgång och sen en snygg sele hårt om rumpa och midja och så iväg. Jag klättrade på hyfsat fort första gången och det kändes väldigt enkelt, sen när jag hade passerat 4-5 meter och tittade ner så blev jag lagom skakig (vilket inte gynnar när man behöver greppstyrka). Men hela vägen upp skulle jag, 8 meter klart och sen var det dags att lita på Frederik extra mycket, han skulle fira ner mig. Så man sätter sig som på en stol och litar på att han och selen/repet håller mig uppe och så ut en bit från väggen och sakta ner. 

  
  

  
 
Det blev totalt 5 rundor upp mot toppen. Jag ville ha lite mer utmaning så då var det bara att följa lite olika färger på väggen och där blev vissa grepp och steg smalare, mindre och svåråtkomliga. Frederik guidade mig på de olika och tro mig, på dessa höjder vill man inte släppa greppet så man ser till att fixa det. 

Denna sport får 5/5 stjärnor av mig, det var väldigt roligt, utmanande och bra som träningsform. Mina underarmar fick jobba hårdast, händerna är lite skakiga och jag trodde inte benen/rumpan skulle fixa det efter gårdagens pass på gymmet. Men icke, det blev inte så farligt jobbigt för någon specifik muskel förutom just underarm och grepp. Detta gör jag om!
   
 
Stolt som en tupp på toppen! 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Husförsäljning och att gräva i gamla minnen.

Igår var vi lediga, det var utvecklingsdag på förskolan så jag vart hemma med barnen. Det blev lekplatsen hela förmiddagen och sen kom min mormor och morfar över på pannkaksfika i parken. Jag cyklade iväg en stund för att skriva under för husförsäljningen och nu kan jag äntligen andas ut. Det har gått 1,5 år sedan jag bodde i barnens barndomsvilla men nu har vi sålt det och de nya husägarna fick tillträde igår. Ett underbart hus men främst ett hus med många minnen för min del. Båda barnen är födda där (ja, alltså inte i huset), det var mitt första egna boende och jag kommer aldrig att glömma den tiden vi bodde där. Det vill jag inte heller, skulle aldrig få för mig att förtränga mitt förflutna bara för att det river upp gamla sår. Mitt förflutna utgör en stor del av den jag är idag och vart jag sitter idag, både i livet och rent fysiskt. Jag älskar Malmö, trivs verkligen här och i lägenheten men jag kommer alltid att sakna det natursköna Genarp. Sen tror jag att man saknar mer just för att där finns många fina minnen med barnen där och deras första år. Jag vill som sagt inte på något vis förtränga men jag kan erkänna att jag inte gräver direkt djupt i minnena, för det gör alldeles för ont forfarande. Jag tror det tar många år innan man kan se tillbaka på de positiva minnena som glada minnen och just positiva. De finns där men har något en gång gått förlorat så kan även de fina minnena lätt hamna åt sidan när man börjar gräva för djupt och man halkar lätt in på de mindre bra minnena. Sen de positiva minnena kan också få en att inte uppskatta det man har idag lika mycket då man lätt jämför med det som var bra då. Jag försöker alltså hålla det på en lagom nivå, ibland faller man dit och tårar faller men oftast kan jag stå rakryggad och acceptera att det blev så här och faktiskt vara stolt över att jag kommit så långt på egen hand.

Så för mig var det inte direkt att fira av med skumpa för husförsäljningen utan det blev mer att för varje signatur på alla papper vi fick av mäklaren, så var jag ett steg närmre ett ordentligt avslut. Jag vill varken glädjas eller sörja det, livet är så, man har och man förlorar. Saker kommer, saker går, människor kommer och människor går men minnena består. Vi lär oss tackla förlusten och acceptera nuet men vi glömmer aldrig. Jag har alltid haft svårt för att skiljas från både människor och materiella ting, så att jag då har svårt när det kommer till barnens och vårt första hem, är nog inte så konstigt. Jag är själv uppväxt med två föräldrar som skilde sig när jag var 6 år och hade väldigt svårt att bo mindre hos den ena eller andra. Beslutsångest, separationsångest och rädlslan att förlora någon/något ligger djupt rotat i mig av naturliga skäl. 

Så, vi tog oss till mina föredetta svärföräldrar som också bor i byn för att åter igen sätta separationsångesten och beslutsångesten på spel. För även om alla papperna var påskrivna så hade jag ett sista projekt för att sätta bock för det kapitlet i livet, för all framtid. Jag tog ju inte med mig så mycket saker till lägenheten när jag ganska så hastigt flyttade hit september -14 och alla sakerna fanns nu hemma hos de så att jag kunde ta en sista kik. Här rotade jag bland minnen, ordagrant… Ni vet det där med att det man inte vet har man heller inget ont av. Finns det något mer sanningsenligt citat än så? Hade jag suttit ner och verkligen försökt minnas så hade jag kommit på saker som jag verkligen inte ville slänga och nu behövde jag inte ens det för sakerna fanns här framför mig. Barnens bebisbilder, kläder, leksaker och gamla dagismaterial. Kuddar, speciell inredning jag köpt, porslin, mina gamla filmer och cd-skivor dessa med än äldre minnen än de jag just rotat i. Praktiskt taget allt i huset fanns här och ja, det man inte vet har man inget ont av men nu visste jag ju. Hade jag sett allt detta igår som jag gjorde och någon bara bränt upp allt framför mina ögon så hade jag gråtit mig sönder och samman. Men nu fick jag chans att gå igenom det jag verkligen ville spara och minnas och allt annat kunde jag släppa. Det kändes som en fridfull stund att rensa där bland sakerna, för varje säck eller låda jag kollade igenom så blev min osynliga ryggsäck så mycket enklare att bära. Jag trodde ärligt att jag hade tömt den ryggan helt för någon månad sedan, för jag har känt att jag verkligen gått vidare i mitt liv MEN jag hade glömt denna viktiga sak. I efterhand inser jag hur mycket huset och de fysiska/materiella minnena därifrån tyngt mig. Nu kan jag känna en lättnad över att ha tagit det jag ville och endast ha de djupa minnena kvar. Nu låter jag bara tiden fortsätta läka mina sår, jag har gjort allt jag kan, spelat mina kort rätt och skulle där finnas en bok för detta eviga spel om förlust så följer jag reglerna exemplariskt.

Jag vet att en dag så kommer jag att minnas de glada minnena positivt igen, inte bara ytligt utan verkligen att jag kommer kunna sitta ner, blunda och se tillbaka på alla fina stunder som de glada stunder som de är och känna värmen i min kropp år efter år. 

  
Risen, mitt älskade paradis i natursköna Genarp.

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Barista Event

Igår var jag på ett härligt event på Barista här i Malmö via SocialU och det var väldigt passande för en kaffeälskare som mig. Jag hivar i mig den ena efter den andra Zoegas Skånerost (såklart Skånerost) koppen och har egentligen inte lagt så mycket vikt i att tänka på var bönorna kommer ifrån. Jag har förstått att det tar sin lilla tid att faktiskt odla fram bönor och än mer tid och kärlek läggs ner när det ska vara riktigt bra specialbönor. För att få kallas specialkaffe så ska bönorna testas ordentligt och få minst 80/100 poäng. Ett vanligt Zoegas kaffe är inte ett specialkaffe, ofta inte heller Robusta bönorna men Barista använder sig av Arabica bönor. Dessa håller ofta högre kvalitet och den typ av bönor från Etiopien som Barista använder sig av är just specialbönor vilket också ger det bästa kaffet. Det nästbästa med detta är att Barista är fairtrademärkta, använder endast ekologiska produkter (inte bara kaffet utan mjölken, brödet, smaksättningarna osv). Men det allra bästa med Barista som faktiskt ger oss alla ännu en anledning att välja denna kedja före de andra är att för varje fika vi köper med vårt Stammiskort (som du dessutom får 10% på ditt köp med) så betalar Barista en skollunch till ett barn nere i Etiopien. Hitintills har de gett ut över 1,3 miljoner skolluncher och det känns extra bra i magen när den där fikan inte bara smakar gott utan även gör gott för andra. 

   
     

 

Grundaren Björn var på plats igår och gav oss en presentation av företaget och vad de står för innan han lämnade över till baristatjejerna. Vi fick en liten snabblektion om kaffe samt hur espressomaskinerna fungerade sen fick vi även testa göra några latte var. 

   
    
   
Det hölls också en tävling, den gick ut på att vi fick två chanser på oss att göra ett hjärta i creman (skummet) och vinnaren skulle erhålla ett presentkort på 300kr. Vinnarskallen Jennie gick in med stort självförtroende och var allvarlig som satan. Jag skummade mjölken, kände att jag skummade den lite för dåligt vilket också resulterade i att i min första latte så blev det inget hjärta alls. Sammanbiten så tog jag några nya andetag och gjorde ett nytt försök, denna gång skummade jag som satan precis som magkänslan sagt åt mig. Hällde sakta mjölken ner i glaset, lät den gå under creman tills jag var en bit i från glasets kant. Pausade, hällde det sista i mitten av creman och nära ytan, såg att det började bilda sig något vitt och så drog jag det där strecket man ska dra för att forma ett hjärta. Jag var så sjukt nervös haha och jag blev väldigt förvånad när där skapades ett vad som skulle se ut som ett hjärta. Pjuh, glädjerus! 

     
 
Så Ja, jag vann faktiskt tävlingen med mitt ”hjärta” (till vänster i bild). Det ”brustna hjärtat” kallade domaren den, men jag tycker mer det ser ut som ett heart on fire. Till höger ser ni härliga Ann-Sofies bidrag, hon blev välförtjänt tvåa med sin banbrytande crema som såg ut som en liten sperma. Domaren kallade denna ”sperma latten”, haha.
Tack för ett härligt event! 

  

Härlig liten goodiebag, chokladen var fruktansvärt goda och kaffet ljuvligt! 

 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Aktiv med barn

Vädret gör att man blir än mer aktiv om dagarna, vilket är härligt! Idag slog jag nästan rekord på mest aktiva dagen, varje fall ensam med barnen. Jag tog med Milians cykel till dagishämtning, det är andra dagen som vi tränar på att cykla utan stödhjul så vi har bara en pinne där bak nu. Jag kör Olivia i vagnen med ena armen och håller Milian på cykeln med den andra, jobbigt men det fungerar. Vi tog oss ner till stranden, han cyklade på bra men tappar humöret när de inte går som det ska. Väl nere så blev det glass till barnen, vilket mjukade upp stämningen lite och såklart lek vid lekplatsen där. Vi var även en runda ner om bron men det blåste jäklar i det. Sen kände vi snabbt på vattnet, Olivia var på väg att dra av sig tröjan för hon skulle minsann bada. Där var andra som badade så jag antar att hon blev sugen hon med.

   

  


På hemvägen stannade vi till på ett kebabställe, jag orkade inte laga mat och tyckte det var bättre vi njöt lite extra av soltimmarna ute. Kebabsallad till mig och barnen delade en kebabtallrik, såå gott! Efter maten vilade vi magen lite sen slängde jag på mig träningskläder, klockan 19.30 traskade vi ut med vagnen igen. Milian fick sitta där framme på Olivias vagn och tanken var att Olivia skulle somna medan vi gick till Pildammsparken. Väl framme där jag tänkte träna backlöpning/löpning i trapporna så var Olivia fortfarande vaken och när hon såg Milian klättra så skulle hon också göra det så klart. Det blev lite lek där innan vi traskade till utegymmet där i närheten, jag gjorde lite armgång och annat lattjande. Även här hängde barnen på, ingen Olivia som sov ännu! Klockan 20.20 fick vi vända hemåt, blev lite sent för de små kände jag. Men Milian tyckte det var kul att hänga med mig på kvällsaktiviteter så detta gör vi absolut om. Ett kul alternativ till mina hemmapass här i vardagsrummet nu när vädret tillåter!

   

  

 

Ovan är summering av dagens aktivitet, jag har ett Fitbit Charge HR aktivitetsband som även mäter puls så att den kan känna av när jag är mer aktiv. 

Fler dagar som denna! Förenat nytta med nöje. Nu sover barnen som små grisar och snart är det dags för mig att hoppa i bingen. 

  

Kommentera (0)

Kommentera

stats